Breeders will breed, haters will hate

Jag kanske inte är absolut allas cup of tea, piece of cake eller annat i mat- och dryckesväg. Men jag hoppas att ni som snubblat över detta inlägg fortsätter att läsa. Jag ska ta upp en del genetik – mitt absoluta favoritämne, samt en hel del forskning. En och annan personlig åsikt kan möjligtvis också slinka med.

Idag har vi två typer av avelsintresserade – de som tycker till om avel från läktaren (läs: genom dataskärmen) och de som faktiskt håller på med ett avelsarbete med allt vad det innebär. Det kan finnas en annan undertyp också – de som inte avlar själva men är så pass intresserade av ämnet att de faktiskt läser på om detta och lär sig.

Det brukar hagla ständig kritik över kennlar. ”De gör såhär!”, ”De gör inte sådär!” och ”Ditt är fel och datt är fel!” Det mesta brukar alltså vara ganska fel. Är allt fel då?

Naturligtvis inte. Om man lyckas, eller kanske rättare sagt råkar få fram något som en lekman kan begripa, exempelvis en enkel bokstav och en siffra, är läktarexperten nöjd. För stunden i alla fall. Dessvärre är inte hundavel 1+1=2 och de problemen som de allra flesta hundraser är behäftade med idag kan inte lösas med enkel matematik.

Låt oss börja från början. American Staffordshire Terrier ska härstamma från ett 20-tal tikar och drygt 15 hanhundar. De är alltså rasens founders – de första registrerade hundarna. Dessa individer stod för den absolut vidaste genetiska variationen som funnits representerad i rasen. Tyvärr kan vi inte veta om dessa founders var besläktade och i så fall till vilken grad. Idag skulle vi bara drömma om att ha ca 40 individers genetiska mångfald inom rasen. Vi skulle kunna skatta oss lyckliga om genpoolen motsvarade ens 10 besläktade hundar. Men så väl är det knappast. Gener går förlorade hela tiden. Hela tiden!

Vi kan ta Isländsk Fårhund som exempel – under de första 10 åren efter att rasen börjat registreras, förlorades ca 50% av den genetiska variationen (Dr Pieter Oliehoek). Idag är rasen mycket inavlad. Alla våra raser är inavlade, tro inget annat. Inavels- och släktskapsgraden varierar bara för de olika raserna. Samma Dr Oliehoek studerade även Nova Scotia Duck Tolling Retrievers och fann att dagens effektiva population motsvarar 2,1 individer vars släktskapsgrad motsvarar helsyskons.

Varför blir det såhär? En del av skulden kan vi lägga på den genetiska driften. Vissa gener försvinner helt enkelt ”bara sådär” ur populationen. Sedan har vi ju selektionen som får bära det tyngsta hundhuvudet i detta. Rashundar väljer sällan ut sina partners, utan inom rashundsaveln sker artificiell selektion. Popular Sire Syndrome, eller s.k. Matadoravel drabbar alla raser hårt. Inte nödvändigtvis under tiden som den populära hanhunden haft sin reproduktionsålder inne, vanligen syns skadorna inte förrän långt efteråt. Den absoluta merparten av sjukdomar och defekter är recessiva och dessa upptäcks sällan innan problemet är ganska stort inom hundpopulationen. Moder natur tycks inte gilla homogenitet, därför är många vilda/ferala populationer heterogena. Om den populära hanhunden som får bli fader till 100-tals, ibland 1000-tals avkommor bär på en recessiv mutation eller defekt, har denna mutation överförts till ca hälften av hans avkommor. Dessutom har släktskapsgraden inom rasen ökat och många hundar i reproduktiv ålder är halvsyskon. Inavel/linjeavel är den i särklass snabbaste vägen att uppnå enhetlighet bland kennelns uppfödda hundar. Kombinera halvsyskon som är bärare av den recessiva defekten och defekten lär dyka upp i kullen. Oftast dröjer det innan antalet bärare inom populationen blivit så pass stort, att risken att två bärare kombineras är hög. Men det är då problemet börjar synas för ögat och kan även i de flesta fall spåras till de flitigt använda avelshanarna. Tyvärr finns det inte DNA-tester för precis alla sjukdomar och defekter och det första steget brukar vara att ta bort de troliga bärare ur den effektiva populationen. Man slutar helt enkelt avla på vissa hanhundslinjer. Detta sker förstås på bekostnad av alla gener som tikarna som parats med dessa hanar skickat vidare till sina avkommor. Man kan ju inte selektera bort endast de dåliga generna. Där har genpoolen krympt ytterligare.

Minska genpoolen är alltså allt för enkelt. Däremot kan vi inte skapa nya gener. Det som finns inom rasen idag har vi uppfödare att jobba med. Vi vill givetvis öka frekvensen av de goda allelerna och minska frekvensen av de dåliga. Utan DNA-tester gör vi detta helt i blindo. Att selektera för något kan inte heller ske utan att man i samma ögonblick selekterar mot något. Hardy-Weinbergs lagen gäller.

Vad har vi för lösning då? Behålla och bevara den genetiska variationen är steg 1. Oftast sparar svenska uppfödare en valp/kull och denna valpen ska föra sina föräldrars genetiska arv vidare. Problemet där är ju att alla valpar i en kull har olika genuppsättningar. Varje valp är förstås 50% besläktad med varje förälder, men släktskapsgraden kullsyskon emellan kan variera kraftigt. Det kan även förekomma att två kullsyskon är helt obesläktade med varandra. Använd hellre fler kullsyskon men till färre kullar än maxa kullantalet på en enda sparade avkomma. På det sättet får fler gener chansen att komma in i den effektiva populationen och bidra till den genetiska mångfalden.

Genetisk variation krävs för att en förändring ska vara möjlig. Om vi säger att alla hundar är homozygota för genotypen AA, kan vi inte skapa genotypen Aa och därmed genotypen aa. Rasen har fått AA fixerat och utan spontan mutation förblir genotypen densamma under all framtid (såvida man förstås inte korsar in annan ras t.ex.)

Inom amstaffen ligger störst fokus på HD/ED av vad man kan se och höra. Se själv!

HD

ED

Just precis ovanstående har vi uppfödare att välja och vraka i. Och det är ju bara sådant som går att se med blotta ögat efter ett par klick på SKKs AvelsData. Utöver detta finns det så mycket mer att ta hänsyn till vid val av avelsdjur. Och aldrig glömma bort genpoolen. Vi har inte råd att förlora fler gener, det blir en katastrof på sikt. Jag hoppas innerligt att HD/ED-index ska införas för AST från årsskiftet, det vore ett fantastiskt verktyg för oss uppfödare vid avelsurvalet så att vi kan förbättra ledstatistiken framöver.

Jag hoppas att detta inlägg har gett läsaren mer än ont i ögonen av all text.
Sträck på er, kära uppfödarkollegor, det är ett riktigt hundjobb vi ägnar våra liv åt!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s